Om Laggarbo

Laggarbo Samfällighetsförening

Historia

 

Laggarbo ingår i Skinnskattebergs kommun. Laggarbo har funnits i flera hundra år. På 1700-talet byggdes Länsmansgården, med tillhörande fängelse och magasin. Då var Uttersberg större än Skinnskatteberg. Läs gärna mer på Uttersbergs egen hemsida, http://www.uttersberg.net

 

År 1979 bildades samfällighetsföreningen. Dåvarande ägare av Länsmansgården hade några år dessförinnan styckat av området och därefter sålt marken. Liksom i övriga Skinnskatteberg har järnmalmen forslats på området och Nedre Vättern och Hedströmmen använts som transportleder till de olika hammarsmedjorna.

Redan 1576 vet man att det fanns en smedja i drift. Som Kristina Li och Bert Olls skriver i boken "Hedströmsdalen -ända in i bergslagen":

 

Skinnskatteberg har sin historia. 1366 hette platsen Skinnsockeberg tills en kyrkoherde i början av 1600-talet ändrade namnet till Skinnskatteberg. Själva socken tror man skulle ha kommit från de socknar man fraktade malmen ur gruvorna med. Säckarna som bars på ryggen, var tillverkade av skinn från varg, lo, björn, ko eller häst.

 

De första bergsmännen var bönder, som hade bergsbruket som bisyssla. De som blev vinnare var de som lade ner jordbruket och ägnade allt mer åt järnet.

i varje liten bäck med fall högt nog för att driva en hammare fanns snart nog en liten stångjärnsproduktion.

 

Några hundra år senare 1636 förbjöd myndigheterna bergsmännen att anlägga bäckhammere, och som det stod i det utfärdade förbudet, "smida en hop elakt järn på dem, vilket järn fördärvar hela järnhandeln".

 

1909 lades järnbruken ned och sågverksindustrin tog vid. Men Skinnskatteberg har anor sedan före Kristus. På gärdet nedanför kyrkan (1863 i nuvarande skick) hittades en trindyxa som en hälsning från den befolkning som fanns här mellan 3500-2500 f kr. även namnet på sjöarna Övre och Nedre Vättern är ett urgammalt ord för vatten.

 

Namnet

 

Laggarbo är ett konstigt namn, men finns på många ställen i Sverige. Den troliga förklaringen till områdets benämning är att här bodde människor som var läggare; tillverkare av laggkärl.

 

Benämningen laggning kommer av det konstruktiva elementet, laggen, med vilket förvaringskärl av olika typer slagtillverkas. Laggar eller stävar, stavar, klyvs ut ur den lagom tillsågade trästammen. Efter bearbetning med bandkniv och andra eggjärn i en täljbänk samt hyvling passas laggarna in i en skåra i en botten och förses med band av kluvna grenar som böjs, basas, i ånga eller i värme och knäpps samman runt laggarna.

 

Det omsorgsfulla valet av material är ett grunddrag i den basta laggningen. Det skall helst vara kvistfritt trä med tät, mogen ved och rak ådring.

Inom barrskogsområdet har materialet företrädesvis varit tall och en, för mjölkkärl och smörbyttor gran, som avger mindre lukt.

 

Tekniken vid laggning är i stort sett samma som vid tunnbindning. Tunnbindningen var redan på medeltiden organiserad som skråbundet hantverk.

Redskap och teknik har genom den yrkesmässiga hanteringen spritt sig till hemslöjden.

 

Laggningen kan som teknik påvisas redan under förhistorisk tid och har en allmän europeisk spridning.

 

Laggarbos natur

 

Laggarbo har varit ett typiskt kulturgynnat landskap i flera hundra år. Artrikedomen med öppna landskap har genom gamla småbrukartraditioner bibehållit en typisk bergslagsflora och fauna.

Fram till våra dagar så har naturvården övertagits av fritidsboendet, vilket inte har försämrat kulturmångfalden nämnvärt. Men däremot förändrat den för mänskliga rekreations och sportintressen.

 

Trots detta så finns mycket kvar av den gamla kulturmarken, tack vare goda kunskaper av de som tog över ansvaret.Till skillnad från en del andra fritidsområden så hade med andra ord Laggarbo tur. Visst har det gjorts en del missgrepp, men det är oundvikligt i början av ett övertagande.

 

Vad framtiden utvisar beror helt enkelt på vad vi fattar för beslut, så som enskild person eller genom styrelsen. En artrik och ekologisk hållbar framtid beror på oss själva.

I Laggarbo finns ett antal små nyckelbiotoper. Nyckelbiotoper klarar inte allt för storaförändringar. För stora ingrepp kan med andra ord förändra och stöta ut artinnehållet på mycket lång tid. Vissa ställen för alltid.

 

Hänsyn vid röjningar (naturvård) kan göras genom att skona buskar som olvon, brakved, fågelbär, hagtorn, tibast (fridlyst) mm. De kan vara svåra att upptäcka som småplantor.

 

Erosionsrisker vid känsliga sjölägen kan förhindras genom klok naturvård såsom tillväxt och reproduktion av trädsorter. Öppna landskap (ängar och klippta ytor) skall som det alltid är, hållas öppna, men det skadar inte att fylla på den gröna färgen med mera vita, röda och blåa blommor genom slåtter och annan naturvård.

 

En del täta buskvegetationer bör få finnas kvar för att kunna ge skydd åt småfåglar (vintertid är viktigt), men det behöver inte bara vara al, sälg, vide och asp.

 

Slåtter är mycket gynnsamt för blommor. Den tid som brukar passa bäst är första eller ibland andra helgen i Augusti, beroende av följande: De flesta frön har mognat och fallit av eller deporterats av fåglar, insekter mm. Hos många arter så pågår frömognad trots att själva kronbladen har vissnat.

Studier och fältvandringar ger mycket kunskap om återreproduktion av frön till nästkommande år. Många frön gror redan på hösten och gynnas på så vis av slåtter. Tack vare mindre konkurrens och mera fotosyntes.

Vid för sent slåtter så har självläggande tjockt gräs hämmat återväxten och höjt kvävetillförseln. Tidigt slåtter skadar den viktiga sommarprocessen (bl.a frömognad) så att gräs och sly hinner växa till sig och förhindra frögrodd samma år.

 

 

Slåtter deporterarhalter av kväve från blomsterplatserna och om man sköter slåtter rätt så kommer blomningen att öka och förstärkas från år till år. Observera att höga kvävehalter är bra för grönsaksland, hallon, brännässlor, ogräs mm. Sådant klarar inte ängsblommor av att konkurrera med.

 

Vårdas Laggarbos natur riktigt, så får vi inte bara en vacker plats att leva i, utan ett högre attraktionsvärde in i framtiden. Det är därför viktigt att vi alla, gamla som unga, är rädda om vår lilla, men ändå så viktiga kulturmark i Laggarbo.

 

Laggarbo 30 år 2009

 

Det blev en dag fylld av både arbete och fest när samfällighetsföreningen i Laggarbo firade 30-årsjubileum i mitten av augusti.

Den årliga slåtterdagen samlade ett 50-tal boende, som rustade med lie, räfsa, grep, traktor och hövagn hjälptes åt att uppfylla EU-överenskommelsen om att hålla ängarna öppna för den rika floran på området.

En annan grupp riggade samtidigt upp tält och långbord och framåt kvällen belönades slåtterslitet med en utomhusfest till 30-åringens ära.

Ordförande Lars Boström berättade kort om föreningens bildande 1979 och hur markägaren Filip Eriksson åtta år senare sålde området för en krona till föreningen.

Idag rymmer Laggarbo 57 bebyggda fastigheter, och under de senaste åren har en påtaglig ägarföryngring skett, något som lyftes fram som mycket positivt även under jubileumsfesten.

Bert Edmark och hans hustru Inger hör till dem som varit med under föreningens hela historia - i 35 år - och de gläds åt generationsskiftet:

- Det är bra när det flyttar in småbarn, annars skulle det bara finnas gamla stötar här…! Och bara under den här dagen har jag hälsat på 10-15 personer som jag inte känt innan, säger Bert.

Erna Erlandsson, en sann blomstervärnare som tillsammans med Erik haft sin fastighet sedan 1981, tycker det är viktigt också att alla nya får kännedom om de värdefulla växterna och varför slåttern är så viktig. Och varför inte en lie-kurs för nybörjare?

Evy Nordström dokumenterade slåtterdagen med många vackra foton. Hennes Laggarbominnen började 1972 då hennes far, föreningens förste kassör, köpte hus på området.

- Det här är fantastiskt för gemenskapen - att efter en händelserik dag få prata med människor man inte pratar med annars!

Ann-Marie och Sölve Andersson hör till veteranerna, med stuga sedan 1975. De tycker att både allaktivitetsdagar, slåtter och fester är viktiga sociala inslag och en bra chans att träffa folk.

- Och föryngringen är en förutsättning för att allt ska fortsätta.

Familjen Solehav från Stockholm, med barnen André och Linn, bidrar till generationsväxlingen. De köpte sitt hus för tre år sedan, och uppskattar både slåtter och fest:

- Det är jätteroligt att vara här, vi har ju fått både gratis motion och gemenskap! Det är kul att höra om den gamla historien också - och jag hoppas verkligen att vi ska bo här i minst 30 år, säger pappa Jonas. Med golfbana, bad och fiske har vi fått en bra start.

Sexårige André, som fått åka traktor den här dagen, lägger till ännu en idé:

- Jag önskar mig en skidlift också!

Ja, vem vet vad som händer under de närmaste 30 åren?

När kvällsmörkret sänkte sig över stora och små fortsatte småpratet och så småningom såg man utifrån bara värmeljusen flämta genom tältduken.

 

ANN LYSTEDT (i Laggarbo sedan 2005)

 

Om Laggarbo